Jag skilde mig från min man i maj. Han lämnade mig med en smällande dörr för någon som var «yngre och vackrare». Men det är bara detaljer.
Min man var ganska vanlig. Innan vi gifte oss var han uppmärksam och öm, med alla de klassiska dragen av en romantiker. Men efter bröllopet tog prövotiden slut, och det visade sig att ”licensen” hade begränsade funktioner.
Inget kriminellt, förstås, men det fanns en ständig tagg – han började räkna pengar, och alltid på ett snett sätt. Ja, hans lön var i genomsnitt tio tusen högre än min (det varierade lite åt båda hållen). Och det betydde att han var «försörjaren», medan allt hushållsarbete föll på mig. Men när det gällde utgifter hade han en speciell logik.
Om något köptes «för hemmet» räknades det som pengar han ”slösade på mig”.
«För hemmet» var till exempel bilen med låneavbetalningar på 17 000 i månaden, som han en gång i veckan använde för att köra mig till stormarknaden för att handla mat.
«För hemmet», alltså «för mig», var täcken, handdukar, kastruller och badrumsrenoveringen.
«För mig» var också barnkläder, leksaker, dagisavgifter och barnläkarbesök.
«För mig» var dessutom räkningarna – eftersom jag skötte dem. Om jag använde mina pengar var det alltid ”mina” personliga utgifter.
Allt detta ansågs vara ”för frun”. Därför gick nästan inga pengar från vår gemensamma budget till ”mannen”. Och för honom och hans familj var jag ”ett svart hål i ekonomin” – jag tjänade mindre men spenderade nästan allt som han drog in. I slutet av varje månad älskade han att skämta om hur mycket pengar som fanns kvar – och det fanns förstås inga.
Under vårt sista år tillsammans hade han en favoritfras:
”Jag måste begränsa dina utgifter. Du vill ha för mycket.” Och han begränsade mig.
I början hade vi kommit överens om att vi båda skulle lägga undan 10 000 var för oss själva och lägga resten i hushållskassan. Sen bestämde han att han dessutom skulle behålla mellanskillnaden mellan våra löner. Så han tog 20 000 till sig själv, medan jag hade kvar bara 10 000.
Sedan räknade han om igen och minskade sitt bidrag till hushållet med ytterligare 10 000. Hans nyckelargument var: ”Din schampo kostar 300 medan jag tvättar håret med tvål.”
Till slut fick jag under vårt sista år 50 000 i månaden för hushållet – 20 000 från honom och 30 000 från mig. Det räckte förstås inte.
Jag slutade lägga undan mina 10 000 och började använda hela min lön, 40 000, för att försörja familjen. Jag kunde bara unna mig något med små bonusar. Samtidigt fick jag höra hur han ”försörjde mig” och hur han skulle ”strama åt” mina utgifter ännu mer eftersom jag var ”materialistisk”.
Ni kanske undrar varför jag inte skilde mig tidigare? Jag var dum. Jag lyssnade på honom, på hans mamma, på min egen mamma och trodde på det de sa – att han försörjde mig och att jag inte kunde hantera pengar. Jag gick omkring i slitna kläder, sparade på allt, tog smärtstillande för tandvärken och sköt upp tandläkarbesök eftersom den gratis kliniken var stängd för renovering och jag inte hade råd med privat vård.
Samtidigt hade han varje månad 30 000 för sina egna nöjen. Han skröt om hur ”bra han var på att hantera sin budget”. Han köpte nya telefoner, märkesjoggingskor, en dyr subwoofer till bilen…
Och så skilde vi oss. Den ”store försörjaren” flög sin väg till en kvinna som inte klär sig i second hand, som pudrar näsan, tränar på gym och inte slösar kvällarna på att uppfinna middagar ur en snäv budget eller sticka barnsockor av en gammal tröja.
Jag grät förstås. Hur skulle jag klara mig utan min försörjare med ett barn i famnen? Jag började spara ännu mer, livrädd för framtiden.
Men sedan kom lönen. Eller rättare sagt – den kom som vanligt, men den här gången fanns det fortfarande pengar kvar på kontot. Mycket pengar. Tidigare brukade jag dessutom behöva ta från kreditkortet innan nästa lön kom.
Sedan kom förskottet, och jag hade ännu mer pengar.
Jag satte mig ner, torkade tårarna och började räkna. Jag skrev upp inkomster och utgifter. Visst, jag förlorade mannens ”bidrag” – de där 20 000 (han behöll ju 30 000 för sig själv). Jag slapp även de 17 000 i månaden för bilens lån.
Mina matutgifter sjönk till hälften. Ingen som klagade på att kyckling inte var riktigt kött, att det måste vara fläsk eller nötkött, ingen som krävde fetare soppor, dyrare korv eller ”riktigt pålägg till en arbetande man”. Jag behövde inte köpa öl, och godis försvann inte längre hinkvis.
Ingen längre som rynkade på näsan och sa: ”Dina pajer är skräp, jag vill ha pizza.”
Och jag FIXADE MINA TÄNDER! Herregud – jag lagade äntligen mina tänder!
Jag kastade de trasiga kläderna jag skämdes över när jag hämtade min son från dagis och köpte nya, billiga men fräscha kläder. Jag gick till frisören för första gången på fem år.
Efter skilsmässan började mitt ex äntligen skicka lite pengar till barnet – hela 7 200 i månaden, vilket täckte dagis och en idrottsaktivitet.
Inför nyår skickade han generöst 5 000 extra med kommentaren: ”Köp åtminstone mandariner och en riktig present till barnet, spendera inte på dig själv – jag känner dig.”
”På mig själv”? Vilket skämt. Sedan skilsmässan har jag, för första gången på länge, kunnat köpa allt min son drömde om – ett enkelt teleskop, byggsatser, en barnklocka med smartfunktioner.
Med bonuspengar renoverade jag hans rum. Till nyår fick han en stor bur med två marsvin och alla tillbehör.
I början av december tackade jag ja till en befordran – något jag aldrig vågat förut eftersom det innebar mer arbetstid. Men nu hinner jag allt. Jag behöver inte längre stå och laga stora grytor borsjtj, kåldolmar och hemgjorda dumplings eftersom ”jag ju inte försörjer familjen för att äta halvfabrikat”.
Och det bästa av allt – ingen kallar mig en snyltare längre. Ingen stressar mig. (Ja, bara ex-svärmor kommer ibland för att ”träffa sitt barnbarn” och passar på att fotografera allt – kylskåpet, kläderna, renoveringen…)
Just nu ligger jag i soffan, äter ananas och ser min son noggrant mata sina marsvin. Han springer fram och frågar: ”La jag rätt?”, ”Hällde jag lagom?”, ”Ska jag plocka så här mycket kål?” Och jag mår så bra. Utan min man och hans pengar.
Och även om jag var tvungen att sälja arvet efter min mormor – ett litet hus på landet – för att betala honom för halva värdet av vår lägenhet, så var det värt det. Frihet och lugn är mycket mer värda!
