När Artyom kom hem från jobbet möttes han av sin sons gälla gråt – som ett alarm. Hans fru Elena satt vid köksbordet, utmattad och på gränsen till tårar. Hon hade försökt allt: matat honom, bytt kläder, badat honom, vaggat honom – men lilla Lyova slutade inte gråta. Artyom kramade henne ömt och viskade tröstande ord innan han ledde henne till barnkammaren för att titta till deras en månad gamla son.
Men när han kikade ner i spjälsängen, stelnade han till.
Lyova var borta.
På kudden låg bara en lapp och en diktafon. Artyom tryckte på knappen, och när inspelningen av barnskriket tystnade, fylldes rummet av en hotfull tystnad. Elena slet åt sig lappen ur hans darrande händer och läste med skräck i blicken:
”Ni borde ha uppfört er som folk. Vill du se ditt barn igen – lämna 200 000 dollar i ett fack vid piren. Ingen polis. Ett enda felsteg, och du ser honom aldrig mer.”
Elena skrek:
– Vem kan ha gjort något sådant?!
Men Artyom förstod redan. Han såg framför sig ansiktet på städaren från BB – samma man som han skällt ut efter att ha snubblat på en mopp och råkat slå sönder en kruka han tänkt ge till Elena. Artyom hade då sagt hårda ord, och städaren hade mumlat:
”Du kommer att ångra dig.”
Artyom ville genast gå till polisen, men Elena stoppade honom i panik:
– Men det står ju i lappen – ingen polis!
– Men vi vet vem det är. Han jobbar på sjukhuset. Om polisen agerar snabbt kan de hinna ta honom.
Men knappt hade de närmat sig polisstationen förrän Artyoms mobil vibrerade.
”Sista varningen. Går du in på stationen – så ligger din son på havsbotten. Ta med pengarna till en ny adress.”
Elena blev likblek och började nervöst se sig omkring – hon kände sig förföljd. Tiden var knapp. Artyom körde mot banken för att ta ut lösensumman. Men på vägen blev Elena dålig – stressen fick henne att kräkas och nästan svimma. De var tvungna att åka hem.
Efter att ha lämnat henne åkte Artyom till platsen som angetts i lappen och la pengarna i det angivna facket. Sedan drog han sig undan, gömde sig bland turister och började spana. Snart dök städaren upp – i samma färgglada skjorta – öppnade facket och tog väskan med pengar.
Artyom rusade efter honom. Mannen gick genom en parkering, förbi några snabbmatsställen och museer, tills han kom till en ny rad med förvaringsfack. Han la in väskan. Då kastade sig Artyom över honom och tryckte honom mot skåpen.
– Var är min son?! Jag gjorde allt du sa! Var är Lyova?!
Mannen höjde händerna:
– Jag vet ingenting! Någon betalade mig hundra dollar för att bara lämna väskan vidare! Jag är själv pappa, har två barn. Jag skulle aldrig…
Det fanns ingen lögn i hans ögon. Artyom släppte honom och öppnade facket. Det var tomt. Någon hade skurit upp en öppning i bakväggen och täckt med en tunn metallplåt. När Artyom gick runt skåpen insåg han att pengarna – och den riktiga gärningsmannen – var borta.
När han kom hem möttes han av en ny katastrof – Elena var försvunnen. Hennes saker också. Hon svarade inte i telefonen. Chockad började Artyom lägga ihop ledtrådar: hennes vägran att kontakta polisen, det plötsliga illamåendet, att hon ville hem… Allt hade varit en fälla.
Och hon hade inte agerat ensam.
Artyom åkte till sjukhuset och hittade läkaren som tagit emot dem vid förlossningen. Det var en man han kände igen. Artyom gick fram till honom med ett kuvert med pengar.
– Hjälp mig. Ring Elena och säg att det är något allvarligt med Lyova, att han måste till sjukhuset omedelbart.
Läkaren tvekade, men gick med på det.
– Fru Andreeva, sa han i telefonen, det är doktor Zhuravlyov från BB. Vi har upptäckt en sällsynt genetisk markör hos er son. Han behöver behandling omedelbart. Snälla, kom genast.
Artyom hörde hur Elena snyftade.
– Hon kommer, sa doktorn. Nu – pengarna.
Artyom gav honom kuvertet och väntade i vänthallen med hjärtat i halsgropen.
En timme senare dök Elena upp – med Lyova i famnen – tillsammans med… Artyoms yngre bror, Lev. Medan de närmade sig receptionen, klev poliser och FSB-agenter fram från sina gömställen. Artyom hade redan förberett allt.
– Ni är arresterade för kidnappning, sa en av poliserna.
Elena slöt skyddande armarna kring Lyova:
– Han är sjuk! Han behöver vård!
– Nej, han är inte sjuk, svarade Artyom och gick fram. – Han mår bra.
Elena gav honom en hatisk blick:
– Tror du att du vunnit? Lyova är inte ens din! Du kunde ju inte ens få barn, minns du? Det där som är fel på dig – det går inte i arv!
Orden träffade hårdare än en örfil. Artyom såg på sin bror – som inte kunde möta hans blick. Förödmjukad, förrådd, men beslutsam gick Artyom fram till Elena, tog försiktigt upp Lyova i famnen och viskade:
– Det spelar ingen roll. Även om jag måste adoptera honom – så är jag hans pappa. Och det kommer jag alltid att vara. Medan du ruttnar i fängelset.
Och han gick därifrån, med sin son tryckt mot bröstet. För ingenting – inte svek, inte lögner, inte smärta – skulle stoppa honom från att vara den far Lyova förtjänar.
