Filip, Henrik och Amelia är mina trillingar. De föddes i slutet av januari med kejsarsnitt. Deras historia är unik på många sätt. Jag är säker på att det inte bara är mitt mjuka mammahjärta som får mig att säga att deras berättelse är speciell.
Jag är 31 år gammal och har två systrar, och de är också 31. Det gör oss till trillingar också.
Szilvia var den första av oss som föddes, medan Sofia och jag (som är den andra född) är enäggstvillingar. Vi föddes och växte upp i Budapest och efter flera år av att glida isär insåg vi att för att leva ett bra och meningsfullt liv måste vi hålla ihop.
När jag var 18 år flyttade jag till Nederländerna och bodde där några år innan jag flyttade till USA. Sofia lämnade också Budapest, men hamnade i Oslo, Norge, där hon träffade sitt livs kärlek och gifte sig med honom. De fick en vacker son, men behövde snart tillbaka till jobbet. Då kom Szilvia till undsättning när de behövde hjälp och flyttade till deras stad. Under sin tid där lärde hon sig språket, blev kär, fick ett jobb och gifte sig precis för en vecka sedan med sin speciella person, Patrik. Jag tror att det är hennes belöning för att hon är så snäll och villig att hjälpa till.
Att hjälpa varandra har alltid varit en högsta prioritet. Så har vi alltid varit mot varandra. Om någon av oss behövde hjälp, fanns vi där på en sekund. Vi har alltid kunnat lita på varandra, vilket gett oss en trygghet i att vi aldrig behöver vara ensamma. Efter några år i USA insåg jag att mitt liv aldrig kunde bli tillräckligt bra om inte mina systrar var en del av det varje dag. Så jag bestämde mig för att flytta till Oslo för att vara närmare mina systrar. Det är ett av de bästa beslut jag någonsin tagit i mitt liv.
Efter bara några dagar i Oslo började solen skina starkare. Att kunna se mina systrar varje dag tillförde verkligen det där ljuset som jag behövde i mitt liv. Så jag bestämde mig snabbt för att stanna kvar. På bara fem månader lärde jag mig norska, fick ett jobb jag verkligen trivs med. Och så träffade jag Glenn!
Anledningen till att jag skriver om mina systrar är att vårt band är väldigt viktigt och starkt. Det är viktigt att förstå vårt band för att förstå den kamp jag gick igenom i början av min graviditet.
Men tillbaka till Glenn…
Glenn och jag träffades på en dejtingsida och efter två dagar av chattande bestämde vi oss för att träffas. Vår första dejt var fantastisk. Vi hade så mycket att prata om och klickade verkligen. Jag fick reda på att hans morföräldrar var flyktingar från min hemstad Budapest och kom till Norge 1956.
Efter vår första dejt träffades vi snart igen och igen. Efter ungefär en vecka umgicks vi nästan varje dag. Vår kontakt var bara så stark. Som i början av vår relation gick allt snabbt därefter.
Ungefär två månader senare bestämde vi oss för att flytta ihop. Vi hittade en underbar lägenhet med en magisk utsikt och hade det bästa livet. Vi reste mycket och gav oss ut på många äventyr tillsammans. Glenn och mina svågrar blev snabbt goda vänner och spenderade mycket tid tillsammans. Vi var en stor, lycklig familj.
En dag bestämde vi att det var dags att skaffa barn. Det kändes helt rätt. Efter några månaders försök blev jag gravid. Vi var så glada och uppspelta! Jag bokade tid för ett tidigt ultraljud.
Så fort läkaren började undersökningen meddelade hon att jag väntade tvillingar. Jag blev ärligt talat ganska förvånad och hade svårt att förstå vad hon sa till en början. När jag väl förstod blev jag chockad. Tvillingar?! Vi hade ju bara planerat ett barn. Jag kunde inte låta bli att oroa mig för hur allt skulle bli för oss. Mitt i mina orostankar informerade läkaren att graviditeten fortfarande var i ett väldigt tidigt skede, så hon kunde ännu inte se hjärtslagen. Allt hon kunde säga var: «Allt ser bra ut hittills.»
Glenn och jag bestämde oss för att boka en ny tid hos en annan läkare för att säkerställa att hjärtan slog som de skulle. Tiden var bokad två veckor senare.
När dagen kom var vi så spända. Jag gick in på mottagningen och berättade för läkaren att jag visste att jag väntade tvillingar och att både Glenn och jag var väldigt glada över det (efter den första chocken).
Vi var nästan klara med undersökningen. Jag var då gravid i 7 veckor och 6 dagar. Glenn reste sig från stolen där han satt och frågade den leende läkaren: «Är du helt säker på att det är två bebisar?» Läkaren tog en extra titt och blev tyst. Han sa inte ett ord… alls. Jag började oroa mig och trodde att det var något fel på mina bebisar. Men det fanns inget fel. Men det fanns faktiskt en bebis till. «Faktiskt, du väntar trillingar!» meddelade han.
Jag kände som om jorden helt hade slutat snurra. Två kändes redan som mycket att hantera, men tre?! Det kunde inte vara möjligt! «En trilling kan ju inte få trillingar,» tänkte jag. Chansen är 1 på 6 miljoner. Jag var livrädd.
På ett ögonblick hörde jag alla min mammas berättelser snurra i huvudet. Alla gånger hon berättat hur svårt det var att ta hand om tre barn samtidigt, hur tung och riskfylld graviditeten var. Jag hade tusen tankar och kände mig rädd och chockad. Jag var ganska säker på att min kropp inte skulle klara en trillinggraviditet. Jag har ett svagt hjärta och har opererats för det för några år sedan. Jag har alltid vetat att graviditet skulle vara en utmaning för mig, än mindre att bära tre barn samtidigt. Det skulle betyda att mitt hjärta skulle behöva pumpa blod till tre extra personer, vilket är ett hårt arbete även för en frisk person.
Efter att ha diskuterat min graviditet och mitt tillstånd med flera läkare, rekommenderades vi starkt att överväga fosterreduktion, alltså att avsluta en av graviditeterna. Och så gjorde vi.
Jag åkte till det enda sjukhuset i Norge som utför ingreppet och fick en tid för reduktionen. Det var två veckor efter mitt första besök på sjukhuset. Det var de svåraste och hemskaste två veckorna i mitt liv. För mina två bebisars skull såg jag det som ett måste och ville bara få det gjort. Jag tänkte att jag kunde intala mig själv att det var så det skulle vara. Jag trodde inte att jag skulle må dåligt eftersom jag gjorde det för barnens säkerhet. Men jag hade tre barn, och mitt hjärta ville ha alla tre.
Sjukhuset låg sju timmars bilresa från där vi bor i Oslo. När vi satte oss i bilen och började vår resa till Trondheim, en annan norsk stad, började både Glenn och jag gråta. Efter tre timmars körning bestämde vi oss för att stanna och prata. Vid det laget hade vi nästan två veckor utan att ens kunna möta varandras blickar.
Vi lyckades lugna ner oss och prata om våra känslor. Vi var rädda för att ha tre barn, men också rädda för att förlora dem alla eller att de skulle födas alldeles för tidigt. Vi pratade och pratade. Jag berättade för Glenn att jag kände att de här barnen måste få vara tillsammans, precis som jag och mina systrar. Jag kunde aldrig föreställa mig mitt liv utan Sofia och Szilvia och vi måste också behålla våra tre barn tillsammans.
Efter mycket prat kom vi fram till ett beslut. Trots alla läkares rekommendationer bestämde vi oss för att behålla alla tre barn och hoppades att allt mirakulöst skulle lösa sig mot alla odds.
Och så blev det. Jag hade en tuff graviditet och vissa problem på grund av mitt svaga hjärta, men i det stora hela gick allt bra. Jag lyckades bära vår trio tills vecka 34 och födde tre friska och fantastiska små mirakel. Filip kom först, sedan Amelia och sist hennes bror. Vår minsta lilla pojke Henrik kom som nummer tre.
De var så små men starka. De kunde inte andas själva och fick tillbringa tre veckor på neonatalavdelningen.
Efter tre veckor kunde vi börja vårt liv som föräldrar till trillingar.
Barnen fyller snart sex månader. De senaste månaderna har haft många upp- och nedgångar. Att ha tre barn är mycket jobb! Det är verkligen sant att det är tre gånger kärlek men också tre gånger jobb. Både Glenn och jag har upplevt depression under de senaste månaderna eftersom våra liv har förändrats så radikalt. Sömnbristen är verklig och det händer ofta att vi bara får tre eller fyra timmars sömn per natt. Även om vi har tur och barnen sover bra får vi aldrig sova mer än fem och en halv timme.
Huset är täckt av högar med smutstvätt. Att träffa vänner, gå på bio eller bete sig som ett normalt par är helt enkelt inte möjligt. Allt och alla kretsar kring barnen. Ändå, även om det ibland är riktigt tufft, har vi aldrig ångrat vårt beslut en sekund.
Vi är så kära i våra barn att orden inte räcker till för att beskriva det.
Jag ser redan fram emot att nå några speciella milstolpar. Som tur är får jag uppleva dem tre gånger! Tanken på att mina barn ska ha ett starkt band, precis som jag och mina systrar, ger mig så mycket glädje. Jag vet hur det är att vara trilling och nu får jag uppleva det utifrån, genom att se på och älska mina barn varje dag.
