Det har gått tio år sedan min mans död, och nu har jag äntligen funnit kärleken igen. Men det visade sig att mina prövningar bara hade börjat. När vigselförrättaren på bröllopet uttalade orden: ”Om någon motsätter sig denna förening, tala nu eller för evigt håll tyst”, reste sig mina fyra barn och sa: ”Vi motsätter oss!” Mitt hjärta sjönk. Vad hände? Varför är barnen, som tidigare stöttade mig, nu emot min lycka?
Eftermiddagens sena ljus strömmade in genom fönstret medan jag satt i min favoritfåtölj.
– Åh, Grisha… Jag saknar dig varje dag, viskade jag och lät mina fingrar följa kanten av ett gammalt fotografi.
I mitt knä låg ett fotoalbum, fullt av minnen från ett liv som en gång var.
På bilden fanns han – Grigorij. Hans leende verkade vakna till liv. Vi träffades redan på universitetet, unga och fyllda av drömmar. Vår första dejt var på ett litet kafé vid campus – vi pratade i timmar om allt och ingenting. Han hade den där förmågan att få mig att känna mig som den enda i världen som betydde något.
Varje sida i albumet väckte en lavin av minnen. Där var vårt bröllop – en solig junidag. Gästernas skratt, lyckan i Grishas ögon när vi uttalade våra löften. Vi var fulla av hopp inför framtiden.
Vi reste mycket – Italien, där vi gick vilse bland Roms gränder och åt den godaste pizzan i vårt liv. Eller den gången vi åkte till bergen och han trots regnet gjorde upp en eld. Vi skrattade så vi grät under ett hemmagjort tält.
Men sedan kom sjukdomen.
Jag var 42 när Grisha blev sjuk. Vi hoppades in i det sista, men han gick bort. Dagen han dog var den svåraste i mitt liv. Huset blev tyst, och ensamheten slet sönder mitt hjärta.
Jag trodde att kärleken bara kom en gång i livet. Jag levde på autopilot: hobbyer, träffar med vänner… Men inombords fanns ett tomrum.
Sedan kom Mikhail. Det var för två år sedan, på en middag hos en väninna. Hans vänlighet, hans humor… Han förde ljus tillbaka in i mitt liv. För sex månader sedan friade han, och jag sa ja.
Jag stängde albumet och höll det mot bröstet. – Du kommer alltid vara min första kärlek, Grisha, viskade jag, medan en tår rann nerför kinden. – Men jag tror att du skulle vara glad för min skull. Han gör mig lycklig.
Mitt hem sjöd av bröllopsförberedelser. Barnen hjälpte till.
– Mamma, kan du hjälpa mig med banderollen? ropade min äldste, Jaroslav, från vardagsrummet.
Jag gick för att hjälpa till. Det rådde en glädjefylld stämning överallt. Timofej pratade med cateringfirman. – Glöm inte vegetarianerna, påminde jag.
I hörnet arrangerade Nikolaj liljorna omsorgsfullt. – Väldigt vackert, Kolja. – Jag vill att allt ska vara perfekt för dig och Mikhail.
Och yngste sonen, Egor, kollade ljudutrustningen. – Allt är klart för musik och mikrofoner, mamma, sa han och kramade mig. – Tack, älskling… Ni är de bästa.
Mikhail övade på sina löften. – Hur mår du? – Fantastiskt, tack vare er alla. Jag har sån tur – jag har er och honom.
– Vi vill att din dag ska bli perfekt, sa Jaroslav. – Och det kommer den att bli – tack vare er, svarade jag kärleksfullt.
På kvällen hade vi middag ute på bakgården. Allt var som i en saga. – Mamma, tycker du om det? frågade Jaroslav. – Väldigt mycket, älskling.
Mikhail kom fram och kramade mig. – Är du redo för morgondagen? – Jag tror det. Det känns fortfarande overkligt.
– För mamma och Mikhail! utbringade Nikolaj en skål. – För kärleken och en ny början! ropade de andra.
Jag såg på mina barn – lyckan fyllde mig. – Tack, mina älskade. Ni är mitt största skatte. – Vi kunde inte låta bli att komma, sa Egor. – Vi är så glada att se dig lycklig, lade Nikolaj till.
Men mitt hjärta drogs till en enda – till Martina.
Min avlägsna dotter, som inte hade kommit… – Hon hade älskat detta, viskade jag.
– Hon kan fortfarande komma, sa Mikhail tyst och tog min hand. – Jag hoppas det…
Nästa dag bultade mitt hjärta när jag stod bredvid Mikhail vid altaret. Allt var perfekt. Tills…
– Om någon motsätter sig denna förening… började vigselförrättaren.
Då reste sig mina barn – Jaroslav, Timofej, Nikolaj och Egor. – Vi motsätter oss!
Jag tappade andan.
– Mamma, du kan inte gifta dig… utan en viss person.
De klev åt sidan. Och där såg jag henne. Martina.
Hon gick mot mig, med tårar i ögonen. – Mamma, förlåt… viskade hon.
Jag rusade fram till henne. – Jag skyllde på dig för pappas död… men nu förstår jag hur orättvis jag var. Det var hans beslut, och du följde bara hans vilja. Jag var för förstörd för att inse det då.
När Grisha blev sjuk insisterade han på att jag skulle skriva under ett avstående från återupplivning. Det slet sönder mig. Men Martina trodde att jag hade dödat honom…
Hon försvann. Åren utan henne var outhärdliga.
– Jag har saknat dig så mycket, min lilla… viskade jag medan jag kramade henne. – Jag försökte nå dig… men jag förstår att du inte kunde lyssna.
– Jag vill inte att du ska börja ett nytt liv utan mig. Mikhail verkar underbar, och jag vill vara en del av det. Tack till mina bröder som bjöd in mig, sa hon.
Mikhail tog hennes hand. – Martina, din mamma pratar om dig varje dag. Du är hennes hjärta. Tack för att du kom.
Med tårar i ögonen vände jag mig till vigselförrättaren: – Var snäll och fortsätt.
Mikhail och jag uttalade våra löften. När vi blev förklarade som man och hustru kysstes vi. Och sedan började festen.
Alla mina fem barn var där tillsammans. De skrattade, kramades och dansade.
– För nya början, för kärlek, för familjen! utbringade Martina en skål. – För mamma och Mikhail… och för att vi är tillsammans igen!
Glasen klingade. Jag såg mig omkring, hjärtat svämmade över av lycka.
Min familj var hel igen. Och jag började ett nytt kapitel tillsammans med dem jag älskar.
