Nicole ger överraskande allt till Mike i deras skilsmässa efter ett spänt äktenskap präglat av hans fixering vid världsliga rikedomar. Men när Mike firar sin ”seger”, avslöjar Nicoles skratt en hemlig plan som pågår. Mike har ingen aning om att hon är på väg att göra sitt sista drag. Jag såg ut som den besegrade ex-frun när jag lämnade advokatkontoret, mina axlar krökta och mitt ansikte uttryckslöst. Det regnade kraftigt, och den dyster himlen speglade mitt humör, eller åtminstone det jag ville att alla skulle tro att jag var i. Promotionen: Skilsmässoförare testar dejter med sin chihuahua och skulle dumpa ”drömgubben” om hunden inte godkände. Skilsmässoförare skulle dumpa ”drömgubben” om han hade en hund, och hon använder sin chihuahua för att screena potentiella dejter. Jag hummade inombords. När jag gick mot hissen greppade mina handflator det kalla stålhissdörrhandtaget. Det var ingen där. Utmärkt. Med ett mjukt pling stängdes hissdörren bakom mig, och jag brast ut i skratt så fort jag var ensam. Det kom djupt inifrån som champagne som äntligen blivit öppnad; det var inte något jag hade planerat. Det blev starkare ju mer jag tänkte på vad jag just hade gjort, tills jag skrattade okontrollerat i hissen.
Om någon hade sett mig då skulle de ha trott att jag äntligen hade förlorat förståndet och blivit galen från all stress, men detta var bara början. Allt kom ihop precis som jag ville. Mike kunde få pengarna, bilen och huset. Det var precis vad jag ville. Det bästa var att han trodde att han hade vunnit. Han hade ingen aning om vad som var på väg att hända. Jag samlade mig när hissen plötsligt stannade. Jag såg på min spegelbild i hissens vägg: ovårdat hår, trötta ögon och ett litet leende som fortfarande var på mina läppar. Jag brydde mig inte. Det skulle bli roligt. Åren hade gått sedan Mike och jag var lyckliga, men det var inte din typiska breakup. Mike var fixerad vid sitt utseende. Han var helt besatt av att bara bära lyxkläder, äga det största huset på gatan och ha pråliga bilar. Jag hade spelat min roll för länge, och det var allt en charad. Sprickorna hade börjat synas, och när grälen blev fler insåg jag att det oundvikliga var nära. Problemet var att jag inte var rädd för skilsmässan. Jag visste exakt hur det här skulle sluta, för jag kände Mike. Han hade inget intresse av att hålla äktenskapet vid liv. Han ville vinna, vinna pengarna, vinna skilsmässan, vinna huset. Jag ville verkligen komma bort från det här pråliga sättet att leva.
Men det innebar inte att jag skulle tillåta honom att lura mig heller. Så jag skulle ge Mike vad han ville ha, men med en fishehook-skarp krok. Det hände på en tisdag. Återigen kom Mike hem sent. Han störtade in medan jag var i köket och låtsades bläddra igenom min telefon utan att titta upp. Jag suckade, min röst knappt dämpande min tristess. ”Vad nu då?” Jag kunde nästan känna ilskan strömma från honom när han slamrade med sina nycklar på bordet. När saker inte gick hans väg på jobbet blev han alltid så här, och jag var den lättaste måltavlan, förstås. ”Jag är klar,” mumlade han med en stram, tyst röst. ”Jag vill ha en skilsmässa.” Jag blinkade. Till slut. Jag nickade långsamt, som om jag tog in informationen, men i själva verket hade jag förberett mig i veckor för detta. Han rynkade pannan, uppenbart förvånad. ”Är det allt? Ingen kamp? Ingen vädjan?” Jag ryckte på axlarna. ”Vad är poängen?” I ett ögonblick verkade han förvirrad, som om jag hade rensat luften. Han hade förväntat sig motstånd och trott att jag skulle be honom att stanna. Allt jag behövde göra var att ge honom tillräckligt med rep för att hänga sig själv. Skilsmässoförfarandet var precis så hemskt som jag hade förutspått. Mike radade upp alla sina krav medan vi satt mittemot varandra i ett sterilt konferensrum med advokater på varje sida.
Han såg ut att läsa från en inköpslista – besparingarna, huset och bilen. Han hade ett självgott litet leende på läpparna hela tiden, som om han trodde att jag skulle bryta ihop i tårar när som helst. Jag svarade, ”Okej,” knappt uppmärksam på honom. ”Du kan få allt.” Jag fick en blick från min advokat som sa: ”Är du säker?” Men jag nickade bara. Mike blinkade. ”Vänta, vad?” ”Du kan få det,” svarade jag. ”Jag vill bara ha mina egna saker, inget annat.” Han såg förvånad ut. Vill du inte ha huset, eller pengarna?” ”Nej,” lutade jag mig tillbaka i stolen och muttrade. ”Det är allt ditt.” Hans förvåning omvandlades snart till glädje. Fantastiskt. Efter det, packa dina saker i eftermiddag. Det borde finnas gott om tid, eftersom det inte är så mycket. Mike tittade på sin klocka. ”Jag förväntar mig att du är ute till klockan sex.” Hans bröst svällde som om han hade vunnit på lotteri, och han satt upprättare. Jag gav honom också tid att fundera. Och det påminner mig om den dagen jag inte kunde sluta skratta när jag gick in i hissen på advokatkontorets byggnad. Jag tog upp min telefon så snart jag kom ut ur hissen. Jag skrev ett kort meddelande när mina fingrar kort dröjde vid skärmen: Jag ska hem för att packa mina saker. När det är dags att ta kontakt ringer jag. Jag log och tryckte på skicka. Den riktiga nöjet börjar nu.
Det var inte så svårt som jag hade förväntat mig att packa upp huset. Jag ville bara ha några personliga saker, mest sånt som gav mig minnen som Mike inte hade förstört. Huset kändes alltid mer som hans än mitt, och det var för stort för oss två ändå. Jag tog upp telefonen för att ringa när jag tejpade igen det sista paketet. Barbara, min mamma, svarade på andra signalen. Jag sa, ”Hej,” med ett avslappnat tonläge. ”Det är dags.” Efter en stunds tystnad kom Moms bekanta, direkta röst. ”Äntligen. Det här är ögonblicket jag har väntat på.” Mamma gillade inte Mike. Den dagen jag presenterade honom för henne, såg hon rakt igenom hans pråliga fasad. Det bästa av allt? Det här huset var köpt med hennes hjälp. Mike trodde han hade gjort ett kap eftersom det var hon, och nu skulle han förlora det på grund av henne. Jag lade på, och tittade runt med en konstig känsla av lättnad. Jag hade fått nog av att spela roll. Min telefon ringde nästa morgon när jag förberedde frukost i min lilla nya lägenhet.
När Mikes namn visade sig på skärmen log jag. ”Hallå?” svarade jag artigt. ”Du satte upp mig!” Mikes röst var så arg att den nästan var skummande. Lutad mot diskbänken, greppade jag en skiva bröd och satte telefonen på högtalare. ”Förlåt, vad pratar du om?” Han fräste, ”Din mamma!” ”Jag har henne i mitt hem! Allt har tagits över av henne.” Jag svarade, ”Åh, just det,” medan jag tog en tugga av mitt rostat bröd. ”Kommer du ihåg kontraktet vi skrev när hon gav mig handpenningen? Det där som tillåter henne att bo där så länge hon vill och när hon vill?” Han tystnade en lång stund, och jag kunde nästan höra hur hans hjärna arbetade. Jag kunde se hans uttryck när verkligheten gick upp för honom. Lockelsen av en lyxvilla hade bländat honom för den lilla texten, och han hade skrivit på det dokumentet för åratal sedan. ”Du! Du förrådde mig! Det är inte över än. Jag ska skaffa mina advokater—” Jag hörde Mams röst i bakgrunden, skarp och genomborrande genom telefonen innan han hann fortsätta. ”Ta inte fötterna på det där kaffebordet, Michael! Och sluta samla på fjärrkontrollen!” Rösten lät dämpad, som om Mike försökte viska när han var bort från telefonen. ”Barbara, det här är mitt hus—” ”Jaha, håll tyst,” sa mamma och höjde rösten. ”Det är lika mycket mitt hem som ditt.
Och förresten, varför är det så många billiga snacks? Kan du köpa mat? Jag kan inte överleva på frysmat!” Jag kämpade för att hålla tillbaka skrattet genom att bita mig i läppen. Mike muttrade något ohörbart, hans ilska knappt kontrollerad, men jag hörde henne igen innan han hann säga något mer. ”Och stäng av den där TV:n! Tror du verkligen att jag vill tillbringa mina dagar med att lyssna på sånt bullshit? Åtminstone stäng av de där absurda autoprogrammen om du ska titta på dem.” Innan telefonen plötsligt stängdes av hördes ett högt kras och mer mumlande. Jag satte mig vid bordet och tog ett djupt andetag medan jag log stort. Aldrig har frihet smakat så gott.
