**”Om någon hade sagt till mig att den söta, chokladbruna valpen jag valde ut en gång skulle förändra mitt liv, hade jag aldrig trott dem. Jager är en sex år gammal Dobermann Pinscher. Han är inte bara min bästa vän, han är också min assistanshund. Under de senaste sex åren har jag lärt mig och tränat tillsammans med honom – men mest av allt har han tränat mig.
Jag har alltid varit en hundmänniska. Vi hade hundar när jag växte upp, och mina föräldrar drev en liten djuraffär och en salong för hundvård. Det är säkert att säga att min kärlek till djur är något jag föddes in i. När jag först tog hem Jager hade jag aldrig i min vildaste fantasi trott att han en dag skulle bli min assistanshund. Han var en typisk busig valp som ställde till med en hel del. Han tuggade på skor. Han rev sönder flera kuddar. Han åt strumpor.
När han var runt sex månader började han märka av min ångest. Han lade sig i mitt knä, gav mig pussar, försökte distrahera mig. Jag beslutade att prata med en tränare för att börja med grundläggande lydnadsträning, och när vi började valpkursen blev det snabbt tydligt att han ville göra rätt. Han ville bara göra mig glad och var alltid villig att lära sig det jag bad honom om. Vi tränade tillsammans i ungefär ett och ett halvt år, och sedan blev han officiellt min assistanshund.
Jag lider av bipolär sjukdom, PTSD och generaliserat ångestsyndrom. Du kanske undrar vad en hund kan göra för att hjälpa någon med sådana psykiska diagnoser. En av de mest värdefulla uppgifterna Jager utför är något som kallas DPT – djuptrycksterapi. Det fungerar som ett tyngdtäcke som lindrar ångest, men i stället för ett täcke är det en hund. Han lägger sig i mitt knä och applicerar tryck över mina ben eller min överkropp för att hjälpa mig att återhämta mig från panik- eller ångestattacker.
Under större delen av sitt liv har han hjälpt mig på otaliga sätt. Jag vill tro att vi var menade att vara tillsammans. Han har alltid varit min klippa, min bästa vän. Så när jag fick veta att jag var gravid i år, fanns det ingen tvekan om att han skulle vara med mig under förlossningen. Han följde med på varje läkarbesök, varje ultraljud. Han fanns vid min sida genom hela graviditeten.
Jag spenderade en stor del av graviditeten med att undra hur han skulle reagera på en ny medlem i familjen. Skulle han tycka om honom? Inte tycka om honom? Vad skulle han göra om bebisen började gråta? Alla dessa nya mammatankar snurrade i mitt huvud. Till slut kom dagen då vi skulle åka till sjukhuset för att välkomna det nya lilla livet. Jag var nervös, men Jager var lika fokuserad som alltid. Han var redo att möta sin lillebror!
Allt gick ganska smidigt. Personalen förklarade allt noggrant för mig, och det verkade som att Jager också lyssnade. Han blev snabbt populär bland sjuksköterskorna och personalen på förlossningsavdelningen. Jag tillbringade de två följande dagarna i värkarbete, med Jager vid min sida. Han höll ständig koll på mig, tittade upp varje gång någon kom in i rummet, lutade huvudet mot mig när jag hade värkar och gav mig en mjuk puss då och då när han kände att jag behövde det.
På den tredje dagen förändrades planerna något – vi behövde göra ett kejsarsnitt. När det var dags att åka till operationssalen gav jag honom en blinkning och sa ett kort hejdå. Han väntade tålmodigt på mig i sjukhusrummet medan jag förbereddes för att möta mitt första barn.
Allt gick snabbt, och tjugo minuter senare föddes min lille pojke – Keller Monraux Morton – 3,4 kg och 49,5 cm lång. En våg av känslor sköljde över mig när jag fick honom i famnen och rullades ut ur operationssalen. Jager var den första att möta mig. Bebisen grät, och Jager spetsade öronen och lyssnade nyfiket. Jag undrade vad han tänkte just då: ”Vem är den där skrikande nakna valpen som mamma håller?” ”Får jag se?” ”Den låter verkligen mycket!” ”Visa mig, visa mig!”
Vi tillbringade de följande två dagarna på sjukhuset med att bonda och lära oss ta hand om en nyfödd. Ingen berättar hur utmattande och svårt det är, särskilt efter en större operation. Dagen kom då vi skulle åka hem – jag var nervös, rädd, överväldigad och ärligt talat skräckslagen över att ta hem denna lilla människa. Hur skulle jag klara det här helt själv? Jag höll min bebis i famnen och grät. Jag hade aldrig känt mig så ensam och hjälplös. Men just då kände jag en kall nos mot min arm. Det var Jager. Han tittade upp på mig som om han ville säga: ”Oroa dig inte, mamma. Du är inte ensam. Du har mig.” Han gav bebisen en försiktig puss i pannan och satt sedan tyst och tittade på oss en lång stund. Aldrig i mitt liv har jag känt en så överväldigande känsla av ovillkorlig kärlek. Jager var mitt första barn – mitt pälsbarn. Han har gjort så mycket för att göra mitt liv komplett.
Under de följande veckorna utvecklade jag en förlossningsdepression. Jag grät utan någon tydlig anledning. Jag blev överväldigad bara av ljudet av mitt barns gråt. Men Jager var alltid där med en hjälpande tass. Han hämtade flaskor till mig, blöjor om jag bad honom. Oftast satt han bara där och lyssnade. Alltid redo att ge mig en gammaldags, blöt och slemmig puss om det var det jag behövde.
Nu har det gått en månad sedan min son föddes, och jag skulle inte ändra på något. Min förhoppning är att han och Jager ska växa upp tillsammans och bli bästa vänner. Jag vet att han är så mycket mer än bara en hund för mig. Han är min familj, mitt bollplank och den bästa vän jag någonsin haft.”**
