Min fru kastade ut mig efter att jag fick ett oväntat brev från chefen. Men det var inte ens det värsta.
Mitt namn är Christopher, och för ett halvt år sedan träffade jag mitt livs kärlek. Hon är en 30-årig kvinna med både skönhet och intelligens.
Jag är en helt vanlig IT-kille som arbetar i ett företag som leds av en kvinna i samma ålder, och i tre år har vi arbetat tillsammans på ett stort projekt som krävde mycket av oss – både mentalt och fysiskt.
Projektet skulle pågå ytterligare ett år, och om det lyckades skulle det ge våra karriärer en rejäl skjuts framåt. Jag hade verkligen behövt det – det kunde innebära en befordran eller kanske ännu bättre jobberbjudanden.
Jag tjänade tillräckligt, absolut, men för mig handlade det inte längre om pengar, utan om vad jag kunde göra för andra människor – åtminstone när det gällde tekniska problem.
För bara några månader sedan erkände min chef hur hon kände för mig, och när jag säger ”detaljerat” så menar jag verkligen det. Hon skickade ett långt mejl till mig en lördagskväll – efter att ha druckit.
Att säga att jag blev chockad är en underdrift – jag hade aldrig i livet kunnat föreställa mig att något sådant skulle hända mig. Sånt händer ju bara i såpoperor, trodde jag.
I mejlet avslöjade min chef att hon hade varit förälskad i mig under nästan hela den tid vi arbetat tillsammans. När jag tänker efter kanske hon hade gett små hintar, men jag trodde bara att det var hennes sätt att vara vänlig och omtänksam.
Efter att ha läst mejlet kallade jag på min fru till mitt arbetsrum – ett rum i huset där jag hade all min teknik och kunde jobba bekvämt.
När hon kom satte jag henne ner och berättade om det intressanta mejlet jag just hade fått från min chef.
– Har du fått sparken?! gissade hon.
Varför skulle hon ens tro det?
– Självklart inte, svarade jag. Kolla här.
Hon läste det, skrattade bara till, och gick sedan tillbaka till det hon höll på med. Efter det verkade allt vara okej en tid, men efter en vecka märkte jag att hon började undvika att prata med mig.
Jag försökte allt för att ta reda på varför hon gav mig kalla handen, men hon svarade alltid att allt var bra.
En vecka senare öppnade hon sig till slut – och jag önskar att jag aldrig hade pressat henne. Hon kallade mig ”Christopher” den dagen, så jag visste att det var allvar.
– Du måste säga upp dig, sa hon.
Jag blev så chockad att jag knappt märkte att jag satt med öppen mun, och när jag väl samlat mig kunde jag inte sluta skratta – vilket i efterhand kanske inte var så smart.
– Det skulle förstöra min karriär, älskling, sa jag skämtsamt.
Det var verkligen inget alternativ för mig. Jag önskade att hela situationen aldrig uppstått. Projektet vi jobbade med hade tagit mycket tid och resurser och stod nu på spel.
Jag var inte orolig för att min chef skulle låta sina känslor påverka arbetet – vi visste båda vad som stod på spel. Dessutom verkade mejlet bara vara ett sätt för henne att få ur sig sina känslor, vilket jag inte klandrade henne för. Jag skulle ha gjort samma sak i hennes situation.
Visst, jag behövde tänka igenom hur vi skulle fortsätta jobba ihop, men att lämna projektet var aldrig ett alternativ.
Jag försökte förklara detta för min fru, men hon hade redan bestämt sig. Och tro mig – hon kunde vara riktigt envis. En vecka till gick, och min fru pendlande mellan att vara arg och att ge mig tyst behandling. Hon antydde dessutom flera gånger att jag borde flytta ut och bo med min chef eftersom vi ändå tillbringade så mycket tid tillsammans.
Och idag, när jag åkte hem på lunchrasten, upptäckte jag att låsen hade bytts ut och mina saker låg ute på verandan. Hon hade blockerat både mitt arbetsnummer och mobilnummer, så jag kunde inte ens kontakta henne. Jag gick tillbaka till jobbet i ett dimmigt raseri. Hur kunde hon göra så här?
Flera dagar senare ringde hon, efter att ha låtit mig sitta och koka, och erkände att hon hade känt sig extremt ångestfylld varje gång jag gick till jobbet. Det blev för mycket för henne, och hon tog till drastiska åtgärder. Hon gav mig också ett ultimatum.
– Chris, du får komma hem så fort du säger upp dig, sa hon.
– Det alternativet finns fortfarande inte! nästan skrek jag.
Efter att ha pratat med min familj om hela det här kaoset kom jag på att det faktiskt var jag som ägde huset hon kastat ut mig från. Så jag började hålla koll på huset, och en eftermiddag när hon åkte till affären ringde jag en låssmed som hjälpte mig in.
När hon kom hem och såg mig i vardagsrummet blev hon rasande. Hon skrek åt mig att lämna huset tills jag hade sagt upp mig.
Jag berättade att jag redan informerat min familj om vad som pågick, och att de insisterade på att jag skulle ta ut skilsmässa. Jag sa också att jag tänkte gå till domstolen nästa dag för att lämna in skilsmässopappren – och att hon hade några dagar på sig att packa sina saker.
