Det var en förälders värsta mardröm som blev verklighet när Wesenbergs förlorade sin lilla son Ted en söndagseftermiddag. Tyvärr hände det på en plats som borde ha varit den säkraste för familjen, där inget borde ha gått fel, men ändå gick allt fel.
Wesenbergs hittade Ted död i deras swimmingpool. Hans kropp flöt som en poolflotte, och Paul Wesenberg hade dykt ner i vattnet för att rädda sin son, men det var för sent—varken hans mun-till-mun-metod eller ambulanspersonalen han ringde efter kunde få tillbaka sin son.
Linda Wesenberg orkade inte bära sorgen av att ha förlorat sin son, och hon satt lika blek, stel och orörlig som sin avlidne son vid hans begravning. Sedan, när en vecka gick utan Ted i Wesenbergs hushåll, blev saker och ting kaotiska, brutala till och med, och så hårda att lilla Clark inte kunde stå ut…
Linda och Paul kämpade för att hantera sin förlust, och de bråkade varje dag, hela tiden. Clark hörde höga ljud från sina föräldrars rum varje natt, och hans mamma blev frustrerad och började till slut gråta.
Hans pappa skyllde på hans mamma för Teds död, och hans mamma skyllde allt på hans pappa. Clark gömde sig under sitt täcke varje natt, höll sin teddybjörn och snyftade varje gång han hörde sina föräldrar bråka.
Ingen förlust är så djup att kärleken inte kan hela den.
När Ted var där med honom var allt så annorlunda. Deras föräldrar bråkade sällan då, och hans mamma var aldrig ledsen och upprörd. Hon brukade kyssa honom godnatt och krama honom innan hon lade honom i sängen, men nu gjorde hon inte längre något av detta.
Hon hade också slutat göra frukost och stannade ofta i sängen, och sa till honom att hon var sjuk. Paul gjorde alltid toast och ägg till frukost nu, och han hade börjat komma hem tidigt för att laga middag till dem, men hans matlagning var inte ens i närheten av Lindas.
Clark saknade sin bror. Han saknade Ted så mycket att han önskade att han också hade gått till den plats där hans bror var… för deras föräldrar brydde sig inte längre om deras son som fortfarande levde.
Allt de brydde sig om var vem som var ansvarig för deras andra sons död.
En kväll gick saker och ting från dåligt till värre. Clark hörde sina föräldrar bråka igen, och han var så frustrerad att han inte orkade stå ut längre. «Mamma! Pappa! Snälla, sluta!» skrek han när han stormade in i deras sovrum. «Snälla sluta! Jag gillar inte när ni bråkar!»
«Ser du, Paul!» hissade hans mamma. «Jag förlorade Ted på grund av dig, och nu hatar Clark dig!»
«Jaså, Linda?» svarade Paul. «Och vad säger du om dig? Jag tror inte Clark är imponerad av dig!»
Clarks föräldrar glömde bort att han var i deras rum och fortsatte att bråka. De började skylla på varandra för Teds död igen, och Clark bestämde sig för att han inte ville vara där längre. Deras hem var fyllt med skrik och tårar sedan Ted försvann, och Clark hade börjat avsky sitt hem.
«Jag hatar er båda…» viskade han, tårarna rann nerför hans kinder. «JAG HATAR ER, MAMMA OCH PAPPA! Jag vill inte bo med er! Jag ska träffa Ted, för det var bara han som älskade mig!»
Ted sprang ut ur sina föräldrars rum och ut genom ytterdörren. Han stannade för att plocka de dahlior han och Ted odlat i trädgården innan han sprang till Teds grav på kyrkogården som bara var några kvarter bort.
«Ser du, du fick honom att gråta igen. Jag är säker på att du känner dig lättad nu!» fräste Paul.
«Jag fick honom att gråta? Sluta bete dig som om jag är den dåliga här!»
Linda och Paul fortsatte att bråka, oberörda av att deras lilla son hade sprungit iväg till kyrkogården ensam. Clark snyftade medan han tryckte sina fingertoppar mot sin brors gravsten och strök sina fingrar över inskriptionen.
«I den älskade minnet av Ted Wesenberg,» stod det i gravstenen.
Clark grät floder vid synen av sin brors grav. Han saknade Ted så mycket!
«Jag… jag saknar dig, Ted,» grät han. «Kan du snälla be änglarna att hämta tillbaka dig?»
«…och mamma och pappa bråkar hela tiden. Ted, de älskar mig inte längre. De hatar mig, och de bryr sig inte om mig. Kan du snälla komma tillbaka, Ted? Snälla? Ingen spelar fotboll med mig, inte ens pappa…»
Clark hade aldrig känt sig så ensam i sitt liv. Han ställde dahliorna mot sin brors grav och satte sig ner på det taggiga gräset, och berättade för honom om sina bekymmer och hur ignorerad och bortglömd han kände sig.
Clark kunde inte sluta gråta när han berättade för Ted hur mycket han saknade honom, hur svårt livet var utan honom, och hur mycket deras föräldrar hade förändrats. Han klagade över den brända frukosten, hur han hade slutat odla dahlior och hur ensam han var.
Clarks hjärta kändes så lugnt efter att han äntligen delat sina bekymmer med sin bror att han inte märkte när timmarna gick och himlen mörknade. Kyrkogården blev öde, och det var inte en enda själ i sikte. Ändå bestämde sig Clark för att inte gå hem, för det var första gången sedan Teds död som han kände sig i frid.
Plötsligt hörde han rasslet av torra löv bakom sig. Clark såg sig omkring i rädsla. Vem kunde ha kommit till gravplatsen vid den här tiden? Han hoppade upp i skräck när ljudet blev högre och högre, fortfarande sökande omkring sig.
Fylld av skräck för att han inte var ensam, vände Clark sig snabbt för att springa, men han var för sent. Han såg flera män klädda i svarta kåpor närma sig honom. Deras ansikten var dolda av huvor, och de höll facklor.
«Se vem som har kommit till vårt mörka rike! Du borde inte ha riskerat att komma hit, pojke!» ropade en av männen.
«Vem… vem är ni?» frågade Clark tårögd. «Snälla låt mig gå!»
Clark skakade av rädsla och visste inte hur han skulle ta sig ur situationen. Männen släppte inte taget om honom.
Men plötsligt hörde Clark en röst som dundrade. «Chad, håll dig borta! Hur många gånger ska jag säga till dig att inte samlas här i min gravgård med dina idiotiska vänner i kultkläder?»
Clark märkte den långa, välklädda mannen i 50-årsåldern när han närmade sig. «Oroa dig inte, pojke,» sa han till Clark. «De här grabbarna kommer inte göra något. De är värre än barn!»
«Kom igen, Mr. Bowen!» En av grabbarna, som stod öga mot öga med Clark, drog av sig huvan och suckade. «Var annars ska vår kults aktiviteter äga rum om inte här på en kyrkogård?»
«Hur vore det om ni slutade bränna era usla betyg här och började plugga istället? Håll er borta, eller jag ska berätta för er mamma att ni ofta röker här! Jag är säker på att ni inte vill ta den risken. Och du,» han pekade på Clark. «Kom hit, unge. Låt oss ta dig hem.»
Mr. Bowen verkade vara en snäll man för Clark. Han rusade fram till honom och grep hans utsträckta arm. Mr. Bowen tog pojken till en liten stuga och serverade honom varm choklad.
«Vad gjorde du här vid den här tiden?» frågade den äldre mannen Clark.
Mr. Bowen verkade vara en vänlig man, så Clark öppnade upp för honom om sina föräldrar och bror, hur deras liv hade blivit ett levande helvete sedan Ted dog, och hur han inte gillade sina föräldrar och inte ville gå hem.
Hemma var Linda i panik. Hon ringde Paul flera gånger, men han svarade inte. Det hade gått mer än två timmar sedan Paul lämnade hemmet efter deras bråk.
Hon hade suttit vid köksbordet och ventilerat för sin vän på telefon hela denna tid. Så fort hon lade på och tittade runt, slog det henne: Clark var inte där. Var är Clark?
Lindas hjärta rusade när hon tittade på klockan. Det var efter 23 när hon kollade Clarks rum och såg att han var borta. Linda gick sedan igenom de andra rummen, badrummen och trädgården, men Clark var ingenstans att finna. För henne var det som om han hade försvunnit i tomma intet.
Hon ringde Paul igen, inget svar. «Sätt på din förbannade telefon, Paul!» ropade hon. «Åh herregud! Vad gör jag nu?»
Linda gick nervöst fram och tillbaka i sitt vardagsrum. Hon visste inte vart hon skulle leta efter Clark tills… hon mindes att han hade kommit in i sovrummet när hon och Paul bråkade.
«Kyrkogården!» kom hon ihåg. «Han skulle träffa Ted!»
Linda grep husnycklarna, låste dörren och skyndade sig till kyrkogården. När hon svängde in på första gatan såg hon Pauls bil.
Han stannade bilen och rullade ner fönstret.
«Vad gör du här?» frågade han.
«Clark är inte hemma än!» sa hon och satte sig i bilen. «Kör till kyrkogården nu!»
«Vad i hel…?» ropade Paul och startade motorn. «Men när… kom han aldrig tillbaka?»
«Nej, Paul! Vi var… ja…» hon pausade. «Vi var så upptagna med att bråka att vi inte märkte något!»
Paul och Linda skyndade sig till Teds grav så snart de kom till kyrkogården. Men det fanns inget tecken på Clark.
«Clark!» ropade Linda. «Älskling, var är du?»
Just då knuffade Paul på Linda. «Linda!» ropade han. «Vad i hel… vad händer där!? Titta!»
Paul och Linda blev chockade när de såg en eld i fjärran och hörde röster som sjöng ramsor. När de närmade sig samlingen såg de flera ungdomar klädda i svarta kåpor som genomförde någon form av ceremoni.
«Oh Herre,» ropade Linda. «Kan de… ha gjort något med Clark? Åh nej, vi har precis förlorat Ted, och nu—»
«Linda, nej,» tröstade Paul. «Låt oss inte dra förhastade slutsatser. Vänta här. Ursäkta mig, grabbar,» började han tveksamt när han närmade sig dem. «Är det möjligt att ni såg den här pojken här…»
En av pojkarna flinade när Paul visade dem en bild på Clark. «Er son kom till fel plats vid fel tid!» ropade han. «Er son borde inte ha kommit!»
Paul tittade intensivt på tonåringen, sedan på hans vänner. I de där kåporna såg de bara dumma ut, och de hade bränt det som verkade vara deras betygskort.
«Åh verkligen?» frågade han och stoppade telefonen i bakfickan. «Nåväl…» Paul grep tag i pojkens krage och drog honom framåt.
«Hör här, unge man; Det är bäst att du pratar, annars åker du hem med ett brutet näsa!»
«Woah, woah, okej! Slappna av!» sa pojken som Paul hade varnat. «Jag… jag är Chad! Och jag såg er son. Vi gjorde inget med honom! Mr. Bowen, gravvaktaren, tog honom.»
«Vad?»
«Han… han tog er son, herrn. Jag svär. Han bor precis utanför kyrkogården! Vi kommer bara hit varje natt för att skrämma folk, det är allt!»
När Paul och Linda kom fram till Mr. Bowens stuga såg de Clark och Mr. Bowen sittande på en soffa genom fönstret. Föräldrarna ville rusa in och krama om sin son, men stannade upp när de hörde honom prata.
Paul och Linda kände sig generade. De lyssnade, gråtande och chockade, medan Clark talade om sina bekymmer, och Mr. Bowen rådde honom att försonas med sina föräldrar. «De älskar dig fortfarande, lilla pojke,» sa den äldre mannen. «Titta, unge man. Jag förlorade min fru och mitt barn. Deras plan störtade, och jag har levt i det här mardrömsliknande tillståndet i åratal, saknat dem varje dag och natt. Det som hänt i er familj är varje förälders värsta mardröm som har gått i uppfyllelse. Vad sägs om att vi är snällare mot dem?»
Clark nickade och höll med vid något tillfälle.
I stället för att sörja det man inte har, ta tillfället i akt att uppskatta det man har.
Paul och Linda kunde inte vänta längre.
«Jag är så ledsen, älskling!» ropade Linda när hon och Paul stormade in i stugan. Hon höll sin son nära när tårarna flödade fritt.
Paul tittade på Mr. Bowen ursäktande och tackade honom för att han hade räddat Clark. «Tack,» sa han. «Tack så mycket för det du gjorde för vår familj just nu.»
«Ingen fara. Jag vet vilket helvete ni går igenom. Så jag förstår. Håll ut.»
Så småningom blev Mr. Bowen en nära vän till Wesenbergs. Inom några månader återvände idyllen till familjens hem. De kunde läka från Teds förlust och till slut se på livet positivt.
