En man övergav sin lilla dotter hos sin mamma för att ge sig av med sin nya fru, och när han återvände tio år senare, blev han chockad över att de båda försvunnit spårlöst.
Doris Dakkar hade varit ensamstående mamma till sin enda son efter att hennes make lämnat dem när Nicholas var sju år gammal. Det hade inte varit lätt, men Doris arbetade två jobb och såg till att hennes son inte saknade någonting.
På den tiden var hon trettio år gammal. Hon hade aldrig kunnat föreställa sig att hon skulle bli ensamstående förälder igen vid sextio. Inte heller att hennes son skulle överge sitt eget barn. Hon trodde aldrig att han hade så mycket av sin far i sig.
Nicholas hade gift sig med en underbar kvinna, Sandra, men tyvärr gick hon bort när deras dotter Paige var nio. Doris hade intalat sig själv att Nicky känt sig ensam, därför hade han börjat träffa Donna bara några veckor efter Sandras död – och gift sig med henne inom sex månader.
Doris blev orolig när lilla Paige, som tidigare varit glad och livlig, blev tystare och mer inbunden, men hon trodde att det berodde på förlusten av hennes mamma. Hon ville fortfarande tro att hennes son var en god människa – men inte länge till.
Själviska människor bryr sig inte om andras lycka.
Sommaren då Paige fyllde tio, kom Nicholas och frågade Doris om hon kunde ta hand om Paige i tre veckor medan han och Donna åkte på semester till Alaska – ensamma.
”Alla par behöver lite tid för sig själva, mamma,” hade Nicholas sagt. ”Och Paige har varit svår på sistone… Hon avskyr Donna.”
Doris blev förvånad men gick med på det. ”Okej, Nicky,” sa hon. ”Jag tror en paus kan vara bra för er alla tre. Men om jag får säga det… Jag tror Donna visste vad hon gav sig in på. Hon visste att du hade en dotter. En vuxen kvinna borde kunna hantera smärtan hos en tioåring som fortfarande försöker förstå sin mammas död och sin pappas snabba omgifte.”
Nicholas blev röd i ansiktet och putade med läpparna på det sätt Doris kände igen alltför väl. ”Jag borde ha vetat att du skulle ta Paiges parti!” utbrast han. ”Donna älskar mig, hon gör mig lycklig, och det är allt som betyder något för mig.”
”Jag hade trott att NÅGON borde ta Paiges parti, och jag är förvånad att det inte är hennes pappa,” svarade Doris sårat. ”Att göra din dotter lycklig borde göra DIG lycklig också!”
Nicholas stormade ut argt, men när han kom tillbaka en vecka senare med Paige och hennes resväska, verkade han sitt vanliga glada jag. Han gav Paige ett ömt farväl och kramade Doris.
”Jag är tillbaka den 27 augusti, mamma,” sa han och körde iväg med en glad vinkning.
Men Doris och Paige skulle inte se honom igen på över ett decennium. Den 27 augusti kom och gick – Nicholas dök aldrig upp. Doris ringde sin son, men till sin förfäran upptäckte hon att numret var ur bruk.
Nicholas hade inte ringt sin dotter sedan han åkte, men han hade då och då svarat på hennes sms. Nu verkade det som att han var borta. Doris fick veta att huset som Nicholas och Sandra köpt hade sålts. Han var försvunnen.
Han hade övergett sin dotter hos sin åldrande mor utan ett ord eller någon som helst omtanke om hennes välmående.
Doris satte sig ner med Paige och sa: ”Lyssna, vi klarar det, du och jag. Jag vill inte att du oroar dig. Jag ska ta hand om dig. Jag älskar dig, Paige, och jag vet att din pappa kommer att ångra vad han gjort.”
Doris visste inte hur rätt hon hade. Tio år senare körde Nicholas upp till sin mammas hus. Huset stod kvar, men såg övergivet och förfallet ut. Trädgården var igenvuxen och fönstren var fördragna.
Nicholas knackade på grannens dörr. Kvinnan blev förvånad över att se honom och var ovillig att ge honom hans dotters nya adress. Hon sneglade på hans trasiga kläder och rostiga gamla bil.
”Paige är gift och Doris bor hos henne. Jag hoppas inte du förväntar dig samma välkomnande som den förlorade sonen fick,” sa hon kyligt (hon var Doris bästa vän). ”Efter vad du gjorde mot dem borde du förvänta dig det värsta.”
Nicholas svarade inte ens. Han vände bara ryggen till och gick därifrån. Han var inte orolig – han visste hur han skulle hantera sin mamma…
Men när han kom till adressen blev han chockad. Hans dotter och mamma verkade bo i en enorm lyxvilla!
Han gick fram till dörren och ringde på. ”Jag vill tala med Doris eller Paige Dakkar, tack,” sa han till den uniformerade hembiträdet som öppnade.
”Du menar fru Dakkar eller fru Henderson, sir,” rättade tjänsteflickan honom med ett föraktfullt leende och ledde honom in i ett elegant vardagsrum.
Några minuter senare kom Paige in. Hon stirrade på honom utan ett spår av överraskning, och Nicholas förstod att grannen hade ringt och varnat dem.
”Paige, min lilla älskling…” sa han och gick fram för att krama den vackra kvinna hans dotter blivit.
”Vad är det du vill, far?” frågade hon utan minsta spår av ilska i rösten.
”Jag ville träffa dig och mormor Doris, älskling,” sa Nicholas med sitt bästa leende. ”Jag har saknat er så mycket…”
Just då klev Doris in. Hon såg också lugn ut – och mycket yngre än sina år. ”Nicholas,” sa hon. ”Vad vill du?”
Nicholas rodnade. ”Jag ville se min familj,” ropade han. ”Jag hoppades på ett varmt välkomnande!”
”Du övergav mig, far,” sa Paige kallt. ”Du förväntar dig värme?”
”Mamma?” gnällde Nicholas. ”Det var inte jag… Donna… hon insisterade. Hon sa att hon skulle lämna mig…”
”Åh!” utbrast Doris med ett insiktsfullt leende. ”Men du är här ensam. Betyder det att pengarna tog slut – och Donna också?”
Nicholas såg sig omkring i det vackra rummet med avund. ”Ni verkar inte direkt lida brist på något!” sa han bittert. ”Jag trodde ni kunde avvara lite… Jag är arbetslös och kämpar…”
”Jag är förvånad att du ens vågar be oss om något, far,” sa Paige. ”Du lämnade oss när vi behövde dig som mest, men vi klarade oss. Tack vare min man har vi nu allt vi behöver.”
”Jag är fortfarande din far,” sa Nicholas förnärmat.
”Du är ingenting för mig,” svarade hon, men tog sin mormors hand. Doris såg på Nicholas med tårar och sorg i ögonen. ”Men för mormor Doris skull kommer jag hjälpa dig.”
Paige gick fram till ett delikat Louis XV-skrivbord och låste upp en låda. Hon tog fram en uppsättning husnycklar och la lite pengar i ett kuvert. ”Här är nycklarna till det gamla huset.
”Det ligger 5 000 dollar i kuvertet. Tro inte att du får ett öre till, så kom inte tillbaka.”
Paige la armen om mormor Doris axlar och ledde henne ut ur rummet. Inom några sekunder var hembiträdet där för att eskortera Nicholas ut – innan han hann stoppa någon av de uppenbart värdefulla prydnadssakerna i fickan.
Nicholas satt kvar länge i sin bil och stirrade på sin dotters stora egendom. ”Jag gjorde vad jag var tvungen att göra,” gnällde han. ”Varför kan ingen förstå hur jag har lidit? Det finns ingen tacksamhet i världen…”
