Hon dök upp i klassrummet en onsdagsmorgon, rullande in i sin rullstol. Den ljusgröna klänningen stack skarpt ut mot våra dova skoluniformer, håret var snyggt kammat bakåt och hjulen på hennes rullstol glänste som små solar. På båda benen hade hon styva ortoser, men hon utstrålade ett lugnt värdigt lugn som var svårt att slita blicken ifrån.
I början var alla alltför försiktiga med henne – stelt leende, dämpade röster, tafatt vänlighet. Men jag var inte så. Jag pratade med henne som med vem som helst. Frågade varifrån hon kom. Hon såg på mig som om hon redan kände mig, och med ett mjukt leende svarade hon:
— Du vet redan.
Jag blinkade.
— Nej, det gör jag inte, svarade jag.
Sedan sa hon mitt namn – Eleonora – med en konstig säkerhet.
— Kommer du ihåg mig?
Jag gjorde inte det. Hennes ansikte väckte inga minnen, men något skakade till inom mig när jag såg in i hennes ögon. Som om jag hade glömt något väldigt viktigt.
— Allt är okej, sa hon mjukt. Det var länge sedan. Du var väldigt liten när vi sågs sist.
Hon hette Violetta. Hon var inte blyg med mig som andra var, och jag slutade behandla henne som om hon var skör. Vi blev sakta vänner. Jag rullade henne under lunchen, bar hennes böcker och körde runt henne på skolgården under varma dagar. Hon kunde få en att skratta – torr humor, träffsäkra kommentarer, ett lugnt accepterande av världen som om hon såg den från en annan vinkel.
En dag efter lektionerna, när jag hjälpte henne med matten, pekade jag på en uppgift och stönade:
— Varför måste man ens kunna det här?
Hon tittade på mig och lutade huvudet lite:
— Du kommer verkligen inte ihåg, eller?
Jag rynkade pannan.
— Komma ihåg vadå?
Violetta gungade lite i stolen, eftertänksam:
— Jag brukade vara som du. Utan rullstol. Men jag var också vilsen – letade efter svar jag inte kunde hitta.
Sen sa hon:
— Vi var vänner. I ett annat liv. Och något hände. Allt förändrades.
Jag stod tyst, osäker på om hon skojade eller menade allvar. Men i hennes ögon fanns inte en gnutta ironi.
— Vi skulle hjälpa varandra, sa hon. Men något skiljde oss åt.
Det fanns ingen oro i hennes röst – bara djup. Under de följande veckorna öppnade hon sig mer. Berättade om olyckan, hur hennes liv förändrades och hur hon lärde sig leva annorlunda. Hon talade om det förflutna inte som barndom – utan som något annat, som om det kom från en annan verklighet.
Jag frågade:
— Men hur kunde vi vara vänner? Jag minns inget.
Hon nickade:
— Något fick oss att glömma.
En dag, på väg till busshållplatsen, såg jag en symbol nästan osynlig på hennes handled. En rysning gick genom mig. Jag hade sett den där symbolen i en dröm för många år sedan – en dröm som aldrig lämnat mig.
— Var fick du den ifrån? frågade jag.
Hon log bara:
— Den är en nyckel. Den binder oss samman. Du börjar minnas.
Och jag började verkligen minnas. Drömmen, symbolen, känslan av att jag känt henne långt innan hon kom in i klassrummet.
— Jag tror jag minns, viskade jag.
Hon nickade:
— Vi har ett uppdrag. Något viktigt. Glöm inte det igen.
Innan jag hann säga något, stannade en svart bil vid trottoaren. En lång man i kostym klev ut:
— Violetta, det är dags. Vi har letat efter dig.
Hennes ansikte förändrades. Den glada Violetta försvann. Hon vände sig mot mig med allvarlig blick:
— Här skiljs våra vägar. Nu måste du gå ensam.
— Vart ska du? frågade jag, kände paniken växa.
— Jag går ingenstans, svarade hon. Det är du som går. Från början fanns styrkan i dig. Jag kom bara för att påminna.
Och hon försvann.
Under de följande dagarna snurrade hennes ord om och om i mitt huvud. Det mystiska förflutna, drömmen, mannen i kostym – allt pekade på något större som var djupt gömt inom mig.
Och för första gången var jag redo att tro på det.
Kanske hade Violetta inte bara gett mig minnen från ett tidigare liv – utan påmint mig om mitt öde i detta. Jag visste inte vad som väntade, men nu visste jag åtminstone var jag skulle börja.
